Varje år dödar några föräldrar sina barn i Sverige. Men vissa fall är mer uppmärksammade än andra. Som kvinnan som mördade sina små söner genom att kasta dem i vattnet och se dem drunkna. Jag vet inte vad jag ska tänka om henne. Troligtvis är det rätta att inte tänka något alls om henne. Jag vet ju inte vem hon är, hur hon mått, vad hon visste och hur sjuk hon är. Men jag kan i alla fall göra en liten analys av mediebevakningen.
Journalisterna verkar kluvna. När en far mördat sina barn verkar de aldrig kluvna. Då är fadern alltid, omedelbart djävulen själv. Här fokuserar media mycket på kvinnans problem och hur hon lidit. Samtidigt levererar de outhärdliga vittnesmål om barnens lidande, hur den lilla fyraåringen skrek i panik att han ville komma upp, medan åttaåringen tyst drunknade och mamman stod på bryggan och inte vågade ta sitt liv.
Journalisterna beskriver hennes svåra omständigheter och hennes uppenbara sorg. Och jag tycker inte att de gör fel. Personligen har jag fruktansvärt svårt att hantera hela historien, vilket troligtvis gäller alla föräldrar. Kvinnan är bara ett år äldre än jag och hennes barn var lika gamla som mina pojkar. Troligtvis är det därför jag känner den oresonliga ilskan bubbla i mig.
Varför är jag argare över henne än över alla dessa fäder som halvt slår ihjäl sina barn? Är det för att hon är mamma? Det kanske är del av det, men framför allt stör det mig hur olika manliga och kvinnliga barnamördare behandlas i media. Undantaget de kvinnor som mördar någon annans barn(som i Arboga-morden), söker man alltid efter ett VARFÖR när mammor mördar. Allra helst vill man ha en manlig gestalt att skylla på i bakgrunden. I SIgtuna-fallet är det kommunen. Det gör mig arg att hon får så mycket sympati. Eller så gör det mig arg att papporna som mördar inte får sympati. Jag vet inte. Någonting är konstigt och fel med alltihop.
Nästa gång ni läser en artikel om en kvinnlig mördare, kolla om det inte är så att både media och åklagarväsendet letar efter en man bakom henne. En man som våldfört sig på henne eller tvingat henne. Jämför sedan med motsvarande fall för en man. Hur ofta letar man efter en annan syndare för att förklara hans brott?
Å andra sidan är män grymt överrepresenterade vad gäller brottslighet, framför allt våldsbrott. Kanske söker man efter en förklaring för att förstå undantaget?
Genusmedvetna journalister står inför ett moment 22. Å ena sida är det mycket troligare att en kvinna som begår våldsbrott har förmildrande omständigheter i sitt liv. Det svaga utgångsläget för kvinnor, både pga förväntningar och faktiska situationer, gör dem oftare till offer. Å andra sidan förstärker media just den bilden av kvinnor genom att eskriva kvinnliga brottslingar så här. Om en kvinna inte kan ställas till ansvar för sitt brott och man istället letar efter en man eller myndighet man kan skylla på, då innebär ju det i förlängningen att kvinnor återigen definieras som svagare än män. Vilka ställer man inte till svars för brott? Jo, barn. Och i många fall kvinnor. Så länge media och rättsväsendet letar ursäkter för kvinnor kommer kvinnor också ses som svagare - för svaga för att göra det rätta och därmed inte ansvariga. Och på så sätt bidrar de till att upprätthålla kvinnors svagare position i samhället.
Nåväl, när det kommer till kritan är all det där meningslöst ändå. Två små barn kommer aldrig mer bäddas ner i sin säng och få en puss på kinden av sin mamma, och en mamma kommer aldrig mer se sina barn, förutom i drömmar och mardrömmar där de skriker för sina liv. Oavsett hur hårt hon straffas eller hur bra hon vårdas, hur många medskyldiga man hittar och hur många varningar man kan ge kommuntjänstemän kommer detta aldrig förändras.
Buddhisterna har så rätt. Vi är alla fast i ett ekorrhjul av smärta.
