Det senaste halvåret har jag gått upp några kilo. När det händer och mina behåar börja svämma över och magen krullar sig lite över byxlinningen brukar jag googla lite på plus size modeller. Det känns som en bättre lösning än att börja rita viktkurvor igen. Häromsisten stötte jag ihop med detta blonda underverk, från America's Next Top Model.
Kasia Pilewicz är inte överviktig, men inte "modellsmal" heller. Jag tycker hon är fantastisk.
Som jag ser det är problemet med modellidealet inte att det är ouppnåeligt. Jag ser inte ut som Kasia heller. Modellerna ska vara vackrare än folk i gemen. Varför skulle vi annars vilja köpa kläderna, om vi inte trodde att vi kunde bli lika snygga själva? Problemet är att modefoton numer inte uppmuntrar folk att köpa kläder, utan att gå ned i vikt. Då tycker jag man missar målet. Designers ska högaktningsfullt skita i mitt fläsk och vilja åt min plånbok. Och Kasia, tillsammans med många andra, är levande bevis på att man visst kan vara ouppnåeligt vacker utan att vara ohälsosamt mager.
Crystal Renn brukade se ut så här:
Jag känner mig som vargen i serieteckningen vars tunga slår i marken när han tittar på lammet. Numer ser hon dessvärre ut såhär:
Jag känner ganska mycket medlidande med henne eftersom hon faktisk var anorektiker innan hon blev plus-size modell. Anorexia hanterar man, men det är väl nästan omöjligt att bota.
Jag blir glad när jag ser vackra kurviga tjejer. Jag ska försöka bena ut varför. När magra tjejer fotas för mode hyllar kameran deras form (eller brist därpå). Genom konstant exponering av smala kroppar i vackra, intressanta miljöer och med söta huvuden ovanpå kommer vi alltmer att förknippa skönhet med smalhet. Genom att ge kruviga kroppar samma hyllning bevisar fotot att kameran kan bli lika förälskad i kurvor. Det är inte de pinnsmala benen som gör modeller attraktiva, utan hela kompositionen, deras proportioner i relation till kläder, smink, bakgrund och ljussättning. Det är kamerans förälskade blick som ger magiken. Jag är inte intresserad av att ha mediokra modeller. Jag vill ha fantastiska, vackra modeller som jag kan sätta på piedestal och använda som ideal när jag vill bli inspirerad. Skönhet sitter inte i storleken, men det betyder inte att vi ska kasta ut skönhet helt och hållet. Jag blir glad av att se vackra kurviga tjejer för att jag själv ser bättre ut med hull. För att de ser glada och livsbejakande ut. För att vi kan efterlikna modellers smink, hår och kläder utan att riskera vår hälsa, men vikten bör helst hållas utanför ekvationen. De vackra kvinnorna ovanför bevisar att man faktiskt kan vara lite överjordisk utan att vara en pinne. Så om vi ska vara ytliga kan vi väl vara det utan att riskera hälsan? Skönhet får vi ändå.
