Att surfa runt i bloggosfären är som att vara en fluga på väggen i ett högstadium. Alla de coola kidsen känner varandra och boostar sin image sådär lagom nonchalant. Alla de fina mammorna visar *diskret* upp sina ljusa stylade hem och skriver om pysselstunder och egenpressad ärtpure. Jag antar att jag inte borde vara förvånad. Marknadsföring och varumärkesbyggande är ju en helt naturlig del av den mänskliga naturen. Puffa upp fjädrarna, blåsa upp kinderna, fluffa upp svansen.
Lite är det väl avundsjuka. Jag fick aldrig vara en av de coola tjejerna. Jag visste aldrig hur man gjorde. Ibland lyckades jag under kortare perioder imitera de andra och fejka litegrann, för även jag ville höra till och vara omtyckt. Men usch vad det var mycket jobb. Och när jag vid enstaka tillfällen lyckades var det ihåligt. Som att få ett bra betyg och sedan säger de att det aldrig kommer registreras. Som att få veta att killen man gillat är kär i en och inse att det var omöjligheten som utgjorde attraktionen.
Men jag minns ändå känslan av att vilja vara sådär snygg, nonchalant, trendig och intressant. Det var aldrig jag och det kommer jag aldrig bli. Men jag har hittat alternativet.
Nördar. Människor som struntar i sin image och prestige för att helhjärtat följa sina intressen. Människor med underlig bisarr humor, genuin vänlighet, töntigt kroppsspråk och udda manér. Främst killar. Och de andra tjejerna som upptäcker friheten i att umgås med prestigelösa killar, som vänner.
Den ultimata nerd-ballern:
Vad betyder egentligen något i livet? Passion, tror jag, för alla. Social prestige och trendriktighet för vissa (och det är ok med mig). För mig.... spontant tänker jag medkänsla och ensamhet, kärlek och meditation, nära relationer och enstaka udda möten, fysiska sensationer och plötslig eufori.
