Skip directly to content

Ett litet inlägg om viktfixering

Date: 
Monday, February 13, 2012 - 13:30

Det senaste halvåret har jag gått upp några kilo. När det händer och mina behåar börja svämma över och magen krullar sig lite över byxlinningen brukar jag googla lite på plus size modeller. Det känns som en bättre lösning än att börja rita viktkurvor igen. Häromsisten stötte jag ihop med detta blonda underverk, från America's Next Top Model.

 

 

Kasia Pilewicz är inte överviktig, men inte "modellsmal" heller. Jag tycker hon är fantastisk. 

Som jag ser det är problemet med modellidealet inte att det är ouppnåeligt. Jag ser inte ut som Kasia heller. Modellerna ska vara vackrare än folk i gemen. Varför skulle vi annars vilja köpa kläderna, om vi inte trodde att vi kunde bli lika snygga själva? Problemet är att modefoton numer inte uppmuntrar folk att köpa kläder, utan att gå ned i vikt. Då tycker jag man missar målet. Designers ska högaktningsfullt skita i mitt fläsk och vilja åt min plånbok. Och Kasia, tillsammans med många andra, är levande bevis på att man visst kan vara ouppnåeligt vacker utan att vara ohälsosamt mager.

Crystal Renn brukade se ut så här:

 

Jag känner mig som vargen i serieteckningen vars tunga slår i marken när han tittar på lammet. Numer ser hon dessvärre ut såhär:

 

 

Jag känner ganska mycket medlidande med henne eftersom hon faktisk var anorektiker innan hon blev plus-size modell. Anorexia hanterar man, men det är väl nästan omöjligt att bota.

Jag blir glad när jag ser vackra kurviga tjejer. Jag ska försöka bena ut varför. När magra tjejer fotas för mode hyllar kameran deras form (eller brist därpå). Genom konstant exponering av smala kroppar i vackra, intressanta miljöer och med söta huvuden ovanpå kommer vi alltmer att förknippa skönhet med smalhet. Genom att ge kruviga kroppar samma hyllning bevisar fotot att kameran kan bli lika förälskad i kurvor. Det är inte de pinnsmala benen som gör modeller attraktiva, utan hela kompositionen, deras proportioner i relation till kläder, smink, bakgrund och ljussättning. Det är kamerans förälskade blick som ger magiken. Jag är inte intresserad av att ha mediokra modeller. Jag vill ha fantastiska, vackra modeller som jag kan sätta på piedestal och använda som ideal när jag vill bli inspirerad. Skönhet sitter inte i storleken, men det betyder inte att vi ska kasta ut skönhet helt och hållet. Jag blir glad av att se vackra kurviga tjejer för att jag själv ser bättre ut med hull. För att de ser glada och livsbejakande ut. För att vi kan efterlikna modellers smink, hår och kläder utan att riskera vår hälsa, men vikten bör helst hållas utanför ekvationen. De vackra kvinnorna ovanför bevisar att man faktiskt kan vara lite överjordisk utan att vara en pinne. Så om vi ska vara ytliga kan vi väl vara det utan att riskera hälsan? Skönhet får vi ändå.

Barnamorden i Sigtuna

Date: 
Thursday, January 19, 2012 - 04:15

Varje år dödar några föräldrar sina barn i Sverige. Men vissa fall är mer uppmärksammade än andra. Som kvinnan som mördade sina små söner genom att kasta dem i vattnet och se dem drunkna. Jag vet inte vad jag ska tänka om henne. Troligtvis är det rätta att inte tänka något alls om henne. Jag vet ju inte vem hon är, hur hon mått, vad hon visste och hur sjuk hon är. Men jag kan i alla fall göra en liten analys av mediebevakningen. 

Journalisterna verkar kluvna. När en far mördat sina barn verkar de aldrig kluvna. Då är fadern alltid, omedelbart djävulen själv. Här fokuserar media mycket på kvinnans problem och hur hon lidit. Samtidigt levererar de outhärdliga vittnesmål om barnens lidande, hur den lilla fyraåringen skrek i panik att han ville komma upp, medan åttaåringen tyst drunknade och mamman stod på bryggan och inte vågade ta sitt liv.

Journalisterna beskriver hennes svåra omständigheter och hennes uppenbara sorg. Och jag tycker inte att de gör fel. Personligen har jag fruktansvärt svårt att hantera hela historien, vilket troligtvis gäller alla föräldrar. Kvinnan är bara ett år äldre än jag och hennes barn var lika gamla som mina pojkar. Troligtvis är det därför jag känner den oresonliga ilskan bubbla i mig.

Varför är jag argare över henne än över alla dessa fäder som halvt slår ihjäl sina barn? Är det för att hon är mamma? Det kanske är del av det, men framför allt stör det mig hur olika manliga och kvinnliga barnamördare behandlas i media. Undantaget de kvinnor som mördar någon annans barn(som i Arboga-morden), söker man alltid efter ett VARFÖR när mammor mördar. Allra helst vill man ha en manlig gestalt att skylla på i bakgrunden. I SIgtuna-fallet är det kommunen. Det gör mig arg att hon får så mycket sympati. Eller så gör det mig arg att papporna som mördar inte får sympati. Jag vet inte. Någonting är konstigt och fel med alltihop.

Nästa gång ni läser en artikel om en kvinnlig mördare, kolla om det inte är så att både media och åklagarväsendet letar efter en man bakom henne. En man som våldfört sig på henne eller tvingat henne. Jämför sedan med motsvarande fall för en man. Hur ofta letar man efter en annan syndare för att förklara hans brott?

Å andra sidan är män grymt överrepresenterade vad gäller brottslighet, framför allt våldsbrott. Kanske söker man efter en förklaring för att förstå undantaget?

Genusmedvetna journalister står inför ett moment 22. Å ena sida är det mycket troligare att en kvinna som begår våldsbrott har förmildrande omständigheter i sitt liv. Det svaga utgångsläget för kvinnor, både pga förväntningar och faktiska situationer, gör dem oftare till offer. Å andra sidan förstärker media just den bilden av kvinnor genom att eskriva kvinnliga brottslingar så här. Om en kvinna inte kan ställas till ansvar för sitt brott och man istället letar efter en man eller myndighet man kan skylla på, då innebär ju det i förlängningen att kvinnor återigen definieras som svagare än män. Vilka ställer man inte till svars för brott? Jo, barn. Och i många fall kvinnor. Så länge media och rättsväsendet letar ursäkter för kvinnor kommer kvinnor också ses som svagare - för svaga för att göra det rätta och därmed inte ansvariga. Och på så sätt bidrar de till att upprätthålla kvinnors svagare position i samhället.

Nåväl, när det kommer till kritan är all det där meningslöst ändå. Två små barn kommer aldrig mer bäddas ner i sin säng och få en puss på kinden av sin mamma, och en mamma kommer aldrig mer se sina barn, förutom i drömmar och mardrömmar där de skriker för sina liv. Oavsett hur hårt hon straffas eller hur bra hon vårdas, hur många medskyldiga man hittar och hur många varningar man kan ge kommuntjänstemän kommer detta aldrig förändras. 

Buddhisterna har så rätt. Vi är alla fast i ett ekorrhjul av smärta.

Ibland säger snigelpost mer

Date: 
Wednesday, January 18, 2012 - 04:00

                                   

En liten länk till hur man ska hantera svordomar

Date: 
Sunday, January 15, 2012 - 04:15

Såhär tycker Anna Wahlgren att man ska göra:  

litet utdrag:

Glo på varenda unge och låt orden sjunka in. Tala sedan om att den här tvålen kommer att ligga HÄR - visa en fast, förutbestämd, väl synlig plats. Och låt den andra av er bekräfta och avsluta: "Om vi alltså någonsin mer hör någon av er - eller någon av oss - säga sådana fula saker till någon i den här familjen, kommer den personen få tvätta sin mycket smutsiga lilla mun med tvålen här.

Teleporterad till tonåren

Date: 
Saturday, January 14, 2012 - 03:15

Att surfa runt i bloggosfären är som att vara en fluga på väggen i ett högstadium. Alla de coola kidsen känner varandra och boostar sin image sådär lagom nonchalant. Alla de fina mammorna visar *diskret* upp sina ljusa stylade hem och skriver om pysselstunder och egenpressad ärtpure. Jag antar att jag inte borde vara förvånad. Marknadsföring och varumärkesbyggande är ju en helt naturlig del av den mänskliga naturen. Puffa upp fjädrarna, blåsa upp kinderna, fluffa upp svansen.

Lite är det väl avundsjuka. Jag fick aldrig vara en av de coola tjejerna. Jag visste aldrig hur man gjorde. Ibland lyckades jag under kortare perioder imitera de andra och fejka litegrann, för även jag ville höra till och vara omtyckt. Men usch vad det var mycket jobb. Och när jag vid enstaka tillfällen lyckades var det ihåligt. Som att få ett bra betyg och sedan säger de att det aldrig kommer registreras. Som att få veta att killen man gillat är kär i en och inse att det var omöjligheten som utgjorde attraktionen.

Men jag minns ändå känslan av att vilja vara sådär snygg, nonchalant, trendig och intressant. Det var aldrig jag och det kommer jag aldrig bli. Men jag har hittat alternativet.

Nördar. Människor som struntar i sin image och prestige för att helhjärtat följa sina intressen. Människor med underlig bisarr humor, genuin vänlighet, töntigt kroppsspråk och udda manér. Främst killar. Och de andra tjejerna som upptäcker friheten i att umgås med prestigelösa killar, som vänner.

Den ultimata nerd-ballern:  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad betyder egentligen något i livet? Passion, tror jag, för alla. Social prestige och trendriktighet för vissa (och det är ok med mig). För mig.... spontant tänker jag medkänsla och ensamhet, kärlek och meditation, nära relationer och enstaka udda möten, fysiska sensationer och plötslig eufori.

Pages